Potatisodlingen utvecklades i Sydamerika. På Titicacaplatån 3000m över havet utvecklade Aymaraindianerna över två hundra olika sorters potatis. Den vilda potatisen var besk och mer eller mindre giftig, men genom ett gediget arbete med korsningar kunde sorter bättre lämpade för förtäring tas fram. Varje bonde odlade sedan ett stort antal sorter vilket minskade risken för missväxt och svält.
Potatis odlades från Chile i söder till Colombia i norr som den viktigaste basfödan i Inkariket, ända fram till spanjorernas erövringar på 1500-talet.
De spanska erövrarna var de första européerna som kom i kontakt med potatisen. Potatisen beskrevs som ”rötter stora som ägg, en del runda, andra avlånga med vitt, violett eller gult kött”
Potatisen fick så följa med till Europa tillsammans med guld, silver och ädla stenar.
Kanarieöarna var hemresans första stopp och här började man troligtvis odla potatis redan år 1562. Potatisen var av underarten Andigena som är anpassad att växa i tropiskt klimat. Denna potatis odlas än idag på Kanarieöarna.

Några år senare landade potatisen på Europas fastland. I en anteckning från Sevilla år 1573 finns att läsa att man inhandlat potatis på den lokala marknaden, troligtvis odlad i landet.
Under 1500-talet spreds potatisen i Europa. Knölarna var små, rödskaliga och troligtvis subsp. Andigena. Andigena var svårodlad i de lite kallare europeiska klimatet och ett nytt arbete med att korsa fram nya, bättre lämpade sorter tog fart.

Potatisens blommor var vackra att titta på, och därför började den odlas som prydnadsväxt vid många slott och herresäten. Potatisen spreds ytterligare.
Motståndet mot potatis som föda var dock fortfarande stort och i Tyskland skulle det krävas att Kungen av Preussen, Friedrich, år 1756, efter en omfattande hungersnöd i landet, gick ut med en befallning om att odla potatis. De som inte lydde skulle förlora både öron och näsa – och odlingen tog fart.

I Frankrike tillämpades en annan metod för att få i gång potatisodlandet:
Potatisen introducerades till hovet och Kung Ludvig XIV. Även drottningen Marie Antoinette charmades av de vackra potatisblommorna som hon lät pryda sitt hår.
Utanför slottet i Versailles anlades en potatisodling. Odlingen vaktades av beväpnade vakter och nyfikenheten väcktes i det franska folket. Ryktet spreds om hur otroligt goda och näringsrika knölarna var. Lagom till skördetid drogs vaktstyrkan tillbaka vilket resulterade i att nattliga gäster stal hela skörden vilken sedan kunde sparas till utsäde året efter.
En ny underart importerades till Europa under 1800-talet, Solanum tuberosum subsp. Tuberosum. Denna var mycket bättre lämpad till våra breddgrader och gav tidigare knölsättning och högre skörd. Potatisodling och -intresse ökade nu kraftigt och subsp. Tuberosum kom att utgöra grunden för våra moderna sorter.

Potatisen i Sverige
Trots att Olaus Rudbeck redan år 1655 började odla potatis, eller Peruviansk Nattskatta som var dess första svenska namn, i sin botaniska trädgård i Uppsala var det Jonas Alströmer som fick äran för potatisens inträde i Sverige.
Med sig från England hade han utsäde som han planterade på sin gård Nolhaga utanför Allingsås. Under många år följde sedan hårda ansträngningar att övertala myndigheter om potatisens värdefulla näringsinnehåll. Misstron mot potatisen var stor men lika fullt spreds den över landet. Efter konstant brist på spannmål, hungersnöd och missväxt började myndigheterna till slut få upp ögonen för potatisen.

Vid mitten av 1700-talet hade potatisodlingen nått Jämtland. Potatisen gav stor skörd även på magra jordar och behövde inte konkurrera med spannmålet i de fetare jordarna.
Landshövdingarna i de olika länen fick till uppgift att sprida utsädespotatis och detta blev det verkliga genombrottet för potatisodlingen i Sverige.

Laga skifte genomfördes i Sverige på 1830-talet. Detta förbättrade de tidigare jordreformerna så att marken kunde brukas mer effektivt och gårdarna kunde producera mer.
Svårigheter att lagra potatisen över vintern ledde till att den började användas som råvara vid brännvinstillverkning. Tekniken förbättrades ytterligare och brännvinsdrickandet ökade. Nu kunde varan förvaras, den blev mindre skrymmande, lättare att transportera och den var lättare säljbar. Odlingsarealerna ökade och likaså skördekvantiteterna.
År 1855 förbjöd staten hembränningen. Potatisen var nu väletablerad och förbudet ledde till att potatisen åter började användas för direktkonsumtion samt djurfoder.
Potatisen blev en räddade i nöden under första delen av 1800-talet då folkmängden ökade kraftigt i Sverige och Europa.
Efter första världskriget minskar odlingsarealen för potatis men avkastningen per areal blir större. Mekaniseringen tar fart och traktorn gör entré. Detta gör att odlingarna blir allt mer rationella och högavkastande.