Hoppa till innehåll

Jordbearbetning Att gräva eller inte gräva, det är frågan!

När skörden är avklarad återstår växtrester och jord som ska beredas för att etablera ny gröda eller vintervila. Jag tänkte berätta hur höstbruket går till i lantbruket och hur du kan använda dig av denna kunskap i din odling och trädgård. Det finns två skolor eller snarare tankesätt; den ena att vända jorden efter skörd på hösten och den andra att bearbeta jorden så lite som möjligt. Båda metoderna har sina fördelar, och nackdelar. Så häng med så försöker vi reda ut begreppen och vad som kan passa bäst i just din odling.

Hur gör lantbrukarna?

Som lantbrukare pratar man om plöjt system och plöjningsfritt system, så kallad reducerad bearbetning. Det traditionella sättet är att när odlingsåret är över och grödan skördad, plöjs jorden, gamla växtrester vänds ner och jorden som vänds upp görs redo för nästa sådd. Det lite nyare begreppet, reducerad bearbetning, strävar odlaren efter att finfördela kvarvarande växtrester utan att röra för mycket i jorden. Detta för att störa mikrolivet så lite som möjligt och arbeta tillsammans med de miljontals små trädgårdsmästare som finns i marken i form av b.la. daggmaskar och insekter. Under en odlingssäsong så bygger dessa jordlevande varelser upp ett eget microsystem och en egen infrastruktur i jorden. Tillsammans med växternas rötter, bakterier och mycorrhiza skapas en symbios som ger både näring och lucker jord.Det finns ytterligare en metod, direktsådd, som innebär att man sår en ny gröda utan bearbetning av jorden i föregående grödas skörderester. Inom lantbruket är det vanligt att direktså i fält där det skördats raps och på hösten så in ärtor eller lin.

Vilken teknik man som lantbrukare väljer att använda för att skapa en bra såbädd beror på många olika faktorer. Mängden skörderester i fält, t.ex. bortsorterad potatis, halmrester eller bladmassa är en faktor. Andra faktorer att ta hänsyn till är vilka redskap man har tillgång till, vilken jordart som finns på just det fältet, ogrästryck, vilken typ av ogräs som förekommer, klimat och tidsåtgång. Allt detta vävs in i beslutsprocessen och därför går det inte att ha ett generellt svar för vad som är rätt eller fel.

Plogen + Bonde = Sant

Plöja ligger många lantbrukare varmt om hjärtat och har en lång tradition där plogen är ett gammalt redskap, som ofta drogs av en oxe eller häst. Idag arbetar vi med traktor och plogen har utvecklats från de enkla hästdragna plogarna till moderna precisionmaskiner. På moderna plogar som kopplas på traktorn kan bearbetningsdjupet ställas både djupare och grundare, och många inställningar kan göras direkt från förarplatsen. Det finns även redskap som kan kopplas på plogen som en mindre harv t.ex. vilket gör att man kan utföra mer uppgifter på samma gång och minska tidsåtgång och dieselanvändning. Lantbrukets plöjning kan jämföras med trädgårdens grävning med spade. Djupa eller grunda spadtag vänder runt jorden och gör att skörderester och ogräs vänds ner. Plöjningen, eller grävningen, värmer upp jorden, brukar ner växtresterna så att det inte hindrar den nya grödan att etablera sig samt kan minska ogrästrycket. Det som talar emot plöjning är att det stör markstrukturen och skadar många daggmaskar. Det går även åt mycket bränsle men även tid vilket kan vara en nackdel för allt större gårdar med hundratals hektar som ska brukas.

I takt med förändringar i klimatet finns det fördelar att minska sin jordbearbetning eftersom fukten som finns i marken bibehålls. Även växt- och halmrester skapar en barriär mot erosion och uttorkning. I ett system med reducerad bearbetning är det är av yttersta vikt att ha en bra växtföljd eftersom man går miste om att vända ner halmrester och andra skörderester som kan bära på sjukdomar. I praktiken kan en odling med bearbetningsfritt tankesätt innebära att man bearbetar ytan efter skörd men låter jorden vara. En av världens ledande firmor inom jordbearbetning finns i Sverige och håller till i Östergötland. Den svenska redskapsfabriken Väderstad arbetar intensivt med att ta fram maskiner som hjälper lantbrukaren att få till ett bra jobb utan att behöva göra för många överfarter på fältet, både för att spara tid, pengar och resurser. Har du kört på landet så är vi nästan säkra på att du stött på en traktor med en röd och gul maskin påkopplad. Med största sannolikhet är maskinen just från Väderstad. Att odla plöjningsfritt i trädgården kan i praktiken innebära att man väljer att t.ex. täckodla eller försiktigt räfsa/kratta ytan innan sådd/plantering.

Att plöja/gräva

Regn, frost, snö och tö om vartannat under vintern gör att jorden fördelas i mindre bitar och blir därför mer lättarbetad. Särskilt tunga lerjordar mår bra av att utsättas för detta. När du gräver upp jorden ska du lämna ojämna, stora klumpar eftersom det är dessa som sprängs sönder under vintern. På våren räcker det oftast med att dra en kratta genom trädgårdslandet för att få till en fin såbädd eftersom jorden faller lätt isär. Har du en lättare jord så är det i många fall inte nödvändigt att gräva.

Att inte plöja/gräva

Genom att inte röra jorden samt att växtresterna finns kvar hindras den naturliga fukten som finns i marken att avdunsta, men även dess markstruktur samt näringsämnen främjas. Det tar dock längre tid att förbättra en dålig jord eftersom nedbrytningsprocessen tar längre tid, men skam den som ger sig.

Vad har jag för jord? Lär känna din jord

Med en spade och ett par nyfikna ögon kan man ganska snart bilda sig en uppfattning om tillståndet i sin jord och därefter ställa en jorddiagnos. Jorden bedöms utifrån; textur, struktur, porositet, färg och lukt samt antalet daggmaskar.

Ett utrullningsprov ger en uppfattning om jordens textur och ett snabbt svar på lerhalten. Ta en näve/handfull lagom fuktad jord mellan tumme och pekfinger och rulla snabbt, under lätt tryck. En styv lerjord ger en tråd på ca 1 mm, en lättlera ca 2 mm och siltjord ger en tråd på 4-6 mm. Är jorden istället mycket sandig faller den isär när du försöker rulla den.

I en idealiskt såbädd, det tunna lagret allra överst där de som fröna ska placeras, är uppbyggd av 50 % fast material och 50 % hålrum som är fyllda med vatten eller luft. Det fasta materialet består bland annat av ler-/mineralpartiklar och organiskt material (humus) och är det som sätter starkast prägel på jorden som avgör brukningsegenskaperna.

En brukar åkerjord är ofta en blandning av flera olika kornstorlekar. Om grus och sand dominerar i jorden ger det en genomsläpplig, torr och mager jord. Finns det inblandning av lera blir jorden varmare. Siltjordar är ofta kalla och vattenhållande. Lerjordar krymper och sväller och ger en struktur åt jorden med sprickor och hålrum som är betydelsefulla för växternas rötter och mikrolivet i jorden. Lerhalten formar starkt jordarten och hur man kan bruka jorden på bästa vis.

Organiskt material är en annan oerhört viktig del som sätter stor prägel på jordens karaktär och egenskaper. Genom att tillföra exempelvis halm, gräs eller kompost kan du ändra en tung svårodlad lerjord till en lucker och näringsrik toppenjord. Eller varför inte blanda en sandig jord med kompost, välbrunnen gödsel och biokol så har du efter några år byggt upp en lätt jord med bra vatten- och näringshållande egenskaper.

nördfakta Jord

Ler- och humuspartiklar är de minsta beståndsdelarna i marken och är 1000 gånger mindre i storlek än ett sandkorn. Dessa partiklars ytor är negativt elektriskt laddade. Det är nu magin uppstår! Näringsämnen som t.ex. kalium-, kalcium- och magnesiumjoner är positivt laddade och kan därmed bindas till lerpartiklarna. Lerpartiklarna fungerar alltså som ett näringsförråd för växterna.

De som arbetar i det dolda

Daggmaskarna spelar en mycket värdefull roll i jorden när de utför sitt arbete. Genom sitt grävarbete öppnar de upp ett nätverk av kanaler och hålrum för vatten och luft vilket gör att jorden luftas och dräneras. Dessutom frigörs växtnäring från skörderesterna när de har passerat daggmaskens mage och tarm. I en normal åkermark kan man på ett hektar hitta allt mellan 100.00 och 1 miljon daggmaskar. Daggmaskarnas gångar fungerar som ”motorvägar” för rötterna som enkelt kan ta upp vatten och söka sig vidare. Ju fler daggmaskar desto bättre, oavsett om du odlar på några kvadratmeter eller flera hektar.

Vill du gynna daggmaskarna måste man se till att utfodra dem regelbundet genom tillförsel av mycket organiskt material. Inom lantbruket sår man ofta in vall med klöver och gräs under något eller några år. I trädgårdslandet är det en utmärkt idé att så in gröngödsling och mellangrödor efter årets skörd. I grunden handlar det om att använda specifika grödor för att ta tillvara näringen som finns kvar efter huvudgrödan samt för att förbättra jorden. Vissa växter binder kvävet i jorden (t.ex. klöver och ärtsläktet), andra skapar en tät grön matta som håller borta ogräs (t.ex. ettåriga sommarblommor som har ett krypande växtsätt). Det finns även växter med starkt rotsystem som hjälper till att bryta upp en kompakt jordstruktur som tunga lerjordar och här kan exempelvis solroser göra underverk. Välj gröngödslingsväxt  utifrån jordart och vilka effekter du vill uppnå. Gemensamt för gröngödslingen är att växterna måste få vissna och brytas ned i jorden, då ger de även värde som kompost. Dessutom är det först när den kvävebildande gröngödslingen har förmultnat som kvävet binds till jorden. En annan fördel med att så en mellangröda är att den skyddar jorden från regn och urlakning av näringsämnena under vintermånaderna. Win-win alltså!

nördfakta Daggmaskar

I september och oktober sker daggmaskarnas reproduktion, och jordbearbetning är den del som skadar daggmaskarna och dess livsmiljö allra mest. Att jorden bearbetas skonsamt är viktigt eftersom de är känsliga för att störningar och att det förstör deras gångsystem. Daggmaskarnas antal är en bra fingervisning på jordens bördighet. Om daggmaskarna trivs kommer också grödorna att göra det.

Gröngödsling, vad är det?

Gröngödsling och mellangrödor används av många lantbrukare och är något man kan dra nytta av i trädgårdslandet. I grunden handlar det om att använda specifika grödor för att ta tillvara näringen som finns kvar efter huvudgrödan samt för att förbättra jorden. Vissa växter binder kvävet i jorden, andra skapar en tät grön matta som håller borta ogräs. Det finns även växter med starkt rotsystem som hjälper till att bryta upp en kompakt jordstruktur (t.ex. lerjord) vilket då gör den mer lämplig för grönsaksodling. Välj rätt växt som gröngödsling efter vad du vill uppnå med den. Vill du binda kväve i jorden så baljväxter (ärtor och bönor), blodklöver, rödklver etc. Vill du hämma ogräs är det bra att så honungsört. Vill du istället att gröngödslingens egenskaper ska lösa upp markstrukturen är oljerättika bra. Gemensamt för gröngödslingen är att växterna måste få vissna och brytas ned i jorden, då ger de även värde som kompost. Dessutom är det först när den kvävebildande gröngödslingen har förmultnat som kvävet binds till jorden. En annan fördel med att så en mellangröda är att den skyddar jorden från regn och urlakning av näringsämnena under vintermånaderna.

Ordlista

Såbädd = jordytan som utsädet sås i, alltså grunden i grödans start. Såbäddens uppgift är att ge utsädet optimala förutsättningar som resulterar i en snabb och jämn uppkomst. För det krävs vatten, luft, värme och en omgivning fri från sjukdomar.

Markdjur = daggmaskar, gråsuggor, hoppstjärtar, tusenfotingar, kvalster och andra djur delar och bryter sönder växtrester i sin mun, mage och tarm. Detta öppnar dörren för bakterier och svampar att ta vid och finfördela ytterligare, så kallad mineralisering, som gör slutprodukterna tillgängliga för växterna.

Mineralpartiklar i marken = är de oorganiska minsta beståndsdelarna som bildats i jorden genom vittring av olika mineral och bergarter eller som har transporterats dit av inlandsisen.

Markens porer = syftar på de hålrum, kanaler och sprickor som antingen är fyllda med vatten eller luft beroende på markens aktuella vattenhalt.

Texter av Karin & Katarina 2024-09-09 Information hämtad bl.a. från Väderstads hemsida ”Grunderna i agronomi” samt ”Etableringsmetoder”.