LARSVIKENS VÄNNER Hannus härliga ord om våren
Odlingsentusiasten och matkreatören Hannu bjuder in oss till sitt hem på den danska ön Langeland där vi får följa med honom genom årstidernas härliga hägring och fägring. Här är en liten berättelse om vårens alla bestyr, om växelbruk, näring och hopp som värmer hela vägen in i en vårpirrig själ.
Vilken vår…
Det är inte utan att vi har kastats mellan hopp och förtvivlan och alla påstår sig vara långt efter i trädgården än vad de brukar vara, det gör jag med. Men så plötsligt dyker det upp några minnesbilder från tidigare år med en kommentar ”jag har aldrig varit så sen som i år”.
Det är nog så att vi glömmer vad som har varit och drömmer om en tidig säsong, men visst det har också varit en kylig vår och plantor står och huttrar i olika slags väderskydd.
Men rapsen blommar som vanligt och det gör frukt och bär med, men visst våra insekter lyser med sin frånvaro i det svala vädret och det kanske inte blir så mycket att skörda. Det är lite irriterande eftersom jag har planterat mycket av både frukt och bär, men narcisserna blommar fantastiskt och eftersom jag har en del rådjur valde jag bort tulpaner när jag satte en ny bädd i höstas. Det var ett lyckosamt val av småblommiga narcisser och pärlhyacinter. Och dessutom lyckades jag etablera sommarsnöklockor för första gången, och jag har försökt många gånger. Och nu blommar de ljuvligt i ett blått moln av kaukasisk förgätmigej.
Potatis i jorden
Mina potatisar har legat och grott ganska svalt i år och de fick små knubbiga groddar precis som jag ville ha dem. Och även i år provodlar jag tjugo nya sorter, efter förra årets provodling inser jag att jag inte kan gå tillbaks till det som var förut. Vilket var ett par kilo sättpotatis och när de var slut köpte jag av det utbud som råkade finnas, det är numera otänkbart. Förutom att det har varit svalt men soligt har det också blåst mycket denna vår och jorden började torka ur redan i slutet av april.
Men ett utlovat nattligt regn satte fart och knölarna kom äntligen i jorden, om de tidiga sorterna hinner fram till Midsommar får jag se, men nu böjar vi längta efter färskpotatis.
Men det är också vackert att längta och njuta när det äntligen är dags, det finns ju ändå så mycket grönt att skörda redan nu för oss som bor i mildare klimat. Ramslök, nässlor och kirskål om man har, dessutom sprutar sparris upp ur jorden och övervintrad kål ger goda blomskott och söta blad att njuta av. Men jag har kunnat skörda nypotatis hela vintern fram tills nu, det är er risk att förvara potatis i jorden för plötsligt kommer en vargavinter och då är det kört, men det händer inte oftare än vart tionde år. Men jag ska börja vinter förvara potatis mörkt och frostfritt, för under Nordiskaträdgårdar överraskade Bitte mig med kokt Solist som hade förvarats. Och jag som skrev att Solist är oätlig efter juli, men som lagrad hade den mognat fram till en förtjusande knöl. Detta med potatis är så komplext att det kräver en livstid innan man har alla erfaren-heter på plats, och det har jag inte kvar och därför går jag så mycket upp i att provodla. Vad som händer med oss efteråt vet vi inte, men om något händer hoppas jag att erfarenheterna följer med och då ska jag odla som aldrig förr.
Grannens blast är inte alltid grönast
En av mina grannar är ivrig med att få ut sin potatis och han värmer jorden tidigt med att täcka den med någon slags plast, och blasten spirar långt innan jag har satt mina knölar. Lite avundsjukt ser jag på grönskan och önskar att jag hade gjort det samma, man behöver ju inte täcka hela potatislandet. Det kan räcka gott med en rad. Han har odlat sin potatis i samma jord i många år utan växelbruk och det har gått utmärkt. Men så plötsligt händer det något och han fråga mig vad det kunde vara, blasten gulnade och torkade in. Jag har inte sett något liknande och skickade en bild till Bitte, snabbt kom ett svar. Det är garanterat brist på Kalium, olika grödor plockar upp olika grundämnen ur jorden och odlar man samma gröda år efter år så kan bristsjukdomar uppstå. Jag är väl medveten om att det finns många som har odlat potatis på samma plats i mer än fyrtio år utan problem, men gissningsvist har de tillfört PK, ved aska av lövträ eller kanske rens av sill som innehåller kalium men inget kväve. Med sorg i blicken fick grannen köpa PK och försöka reparera skadan, till nästa år ska han utröka sina odlingar och gå över till växelbruk. Men det ska bli intres-sant att följa projektet och se om dunderkuren verkar.
Så kom regnet
Det smattrade både på tak och fönster så pass kraftigt att jag vaknade, med ett leende tänkte jag på knölarna i jorden kurade jag in mig under täcket och somnade om. Och även om det var väl så kallt och regnade hela dagen efteråt så klagade jag inte, för nästa dag skulle vårvärmen ändå komma. Jag roade mig med att åka på växtmarknad, det danska Haveselskabet arrangerar marknader landet runt och den största är alltid i Kolding. Det är en fest och det hörs alltid många svenska röster, utbudet är stort och de vana har skrindor med sig för att slippa bära på tunga plantor. I år är marknaden 27-28 maj i Geografisk Have. Kanske vi ses där?
Jag åkte till min lokala växtmarknad i Svendborg och ångade mig genast, det blåste kallt och regnade givetvis.
Inget väder att leta växter i, men så hittade jag Frøsamlernes tält där de givetvis sålde av sina eftertraktade frön, det är gamla kultursorter som säkert är de samma som de svenska. Men vem kan stå emot Faster Kirstens Höga ärtor eller små svarta bönor från Guatemala? Inte jag och jag kom hem med tio nya sorter, då kan jag också tillägga att jag redan har väldigt många nya sorter sedan innan. Men precis som med potatis så är det så roligt att prova och söka sig fram till de godaste. Och vad det gäller ärtor och bönor ska de aldrig odlas på samma plats år efter år för att undvika jordtrötthet, men däremot odla näringskrävande grödor efteråt eftersom bönor lagrar näring i sina rötter som kommer den nya grödan till godo. Därför ska man inte dra upp rötterna när man städar köksträdgården på hösten. Jag hittade också gullvivor som jag faktiskt har letat efter länge men inte hittat, jag har saknat dem sedan min tid på Kinnekulle där de fanns i mängder. Två gula och en orange, hoppas de kommer trivas och sprida sig i min stora gräsmatta. Att plantorna härstammade från Æbleø i Kattegatt gjorde det enkelt, det är som med Kirstens ärtor.
Vi ses, Hannu